28-årige Anastasiia är från Alchevsk, som ligger 50 kilometer utanför den ukrainska staden Luhansk. Staden har kontrollerats av ryska separatister i fyra år.
Ukraina är nu inne i sitt fjärde år med krig. Anastasiia och familjen är bland 4,4 miljoner män, kvinnor och barn som måste betala priset. Nästan 40 procent av befolkningen längs ”kontaktlinjen” utsätts dagligen för beskjutning, och området är ett av dem med flest minor i världen. Förra året blev över 230 personer dödade eller skadade av minor. Det är sådana faror som fortfarande tvingar allt fler civila på flykt.
På flykt i eget land
I november 2014 tog Anastasiia och Mikhail med sig barnen och alla sina ägodelar och flydde från sitt hem.
- När vi gick från by till by, på jakt efter bättre möjligheter, hoppades vi att vi skulle kunna återvända till Alchevsk en dag. Vi hade en fin lägenhet och ett sommarhus, säger Ursova.
Tillsammans med över en miljon andra ukrainare är familjen internt fördrivna. Men familjen har aldrig fått officiell status som internt fördrivna.
- Myndigheterna erkänner oss inte som internt fördrivna, och vi kan inte utöva de rättigheter som andra internt fördrivna har, till exempel månatliga bidrag från staten eller humanitärt bistånd, berättar Ursova.
En kamp för tillvaron
Den unga familjen för en tuff kamp för tillvaron, och Mikhail är den enda i familjen med inkomst. Familjens yngsta son är bara åtta månader gammal, medan den äldsta är fyra år och går på förskola. Familjens månadsinkomst är endast 1 630 kronor och de måste arbeta hårt för att odla sin egen frukt och grönsaker.
Många ukrainare odlar egna grönsaker i sin trädgård, men kalla vintrar gör att de aldrig får skörda tillräckligt. Det senaste året har antalet familjer som kämpar för att få tillräckligt med mat fördubblats och 1,2 miljoner människor lider av brist på mat. Trots detta har många humanitära organisationer, såsom Världsmatprogrammet, avslutat sitt arbete i östra Ukraina. I slutet av februari 2018 finansierades krisen endast med tre procent av årets totala behov.
- Vi kan inte bygga vår tillvaro på humanitär hjälp. Under de fyra år kriget pågått har vi bara fått mat och hygienartiklar från internationella organisationer vid fyra tillfällen. Ibland har vi avvisats eftersom vi inte har några papper som visar att vi är internt fördrivna. Senaste gången vi fick mathjälp var i november och vi har fått höra att vi inte kommer att få något mer, säger Ursova.
Gör det bästa av situationen
Idag bor familjen Ursova i Nyzhne, en fridfull och lugn by i den regeringskontrollerade delen av regionen Luthansk. Med de små summor som familjen har kunnat spara, har de lyckats köpa ett litet, äldre hus. Mikhail har redan gjort i ordning två sovrum och ett badrum. Familjen har fått nya fönster av NRC.
Båda makarna är utbildade ingenjörer. Mikhail har fått ett jobb som elektriker vid den lokala vattenstationen, medan Anastasiia ska undervisa i historia i skolan till hösten.
- Vi har gått vidare. Det här är vårt hem nu. Jag har många fina minnen från min hemstad där jag tillbringade mer än 20 år av mitt liv, men vi kan inte åka tillbaka dit, säger Anastasiia.
Ingenting att återvända till
Anastasiia och Mikhail Ursova tror att det kommer att ta många år att återställa lag och ordning och återuppta grundläggande tjänster i de ockuperade områdena. Mycket har förändrats dramatiskt de senaste fyra åren, medan andra saker tydligen förblir oförändrade.
Trots många försök till vapenvila och att finna diplomatiska lösningar, härskar våldet i östra Ukraina. Fyra år in i krisen tvingas 3,4 miljoner människor fortfarande välja vad de ska använda sina knappa resurser på: ska de använda sina pengar på mat, medicin, skydd, värme eller barnens utbildning. Den humanitära krisen i Ukraina är komplex, extremt underfinansierad och till stor del bortglömd.
